Karl Börjesson som bibliofil och antikvariatbokhandlare.
av Gustaf-Otto Adelborg ur Karl Börjesson 1877-1941. En minnesbok.

I nära tjugo år rönte undertecknad prov på Karl Börjessons speciella välvilja och tillit. Under hela denna tid fick jag i ovanlig grad åtnjuta och bära tyngden av hans särskilda förtroende. Detta gällde framför allt ifråga om arbetet inom firman, men även beträffande många personliga angelägenheter och förhållanden. Jag var hans, visserligen underordnade, men dock också särskilt betrodde medhjälpare, med vilken han ofta rådförde sig. Sanningen att säga, var det dock icke så ofta eller så gärna, som han lydde råd, varken mitt eller andras, men med sin expansiva natur hade han ett ganska starkt behov av att framlägga sina bekymmer och förhoppningar och att diskutera dem med en förtrogen, och därvidlag blev jag tydligen i många fall företrädesvis anlitad.

Det är klart, att jag härigenom på sätt och vis kommit att bli för närstående för att kunna och vilja åstadkomma en objektiv värdering av Karl Börjessons personlighet. Jag har varit en alltför gynnad, betrodd och även beroende person i mitt förhållande till honom för att redan nu vilja söka avge ett allsidigt, fritt och opartiskt omdöme. Tacksamhetsskulden vill gärna undertrycka även befogad kritik eller sporra till överdrifter. I det följande skall jag därför söka inskränka mig till att behandla endast sådana sidor av hans person och verksamhet, som jag kan skildra med tillhjälp blott av klara och odisputabla, om också icke alltid allbekanta och lättillgängliga fakta. Företrädesvis ämnar jag hålla mig till sådana, som jag själv kunnat konstatera under de senaste tjugo åren.

Det var säkert icke av en slump som Karl Börjesson blev antikvarisk bokhandlare. I varje fall var han i besittning av just de egenskaper, som krävas för att inta en ledande plats inom facket. Han älskade böcker, ja han frossade i dem, han hade ett kopiöst minne, ett smidigt, rörlig och rymligt intellekt, en ovanlig organisationstalang, en brinnande ambition att fullfölja uppsatta arbetsmål och inledda affärsspekulationer. Av knapp medellängd verkade han dock imponerande med sitt stora, mäktiga huvud och sin fasta blick ur klara, öppna, uppmärksamma blågrå ögon. Hans uttrycksfulla ansikte vittnade om en sprittande livlig och vaken intelligens, om ett känslosamt allvar och en stark, envist självmedveten kraft.

Långt ifrån att göra ett slätstruket och entydigt intryck fängslade han snarare genom en mångsidig, temperamentsfull, komplicerad personlighet. De skuggrika, med tiden även djupt fårade dragen kunde förete varandra snabbt avlösande skiftningar och stämningar. Än präglades de av mjuk godmodig humor, än av hård bitterhet – än av strålande varm sympati, än av självmedveten, kall oberördhet och av hård, hänsynslös beslutsamhet. Ibland lyste hans anlete av en stilla, inåtvänd begrundan eller av het rörelse, men oftast av en blänkande, nästan ungdomligt nyfiken iver och av entusiastisk eller hetsad energi. Ett spänt, vaksamt, bekymrat uttryck var betecknande för hans drag, vilka dock icke sällan mildrades genom ett vinnande och urbant leende.

Sympati tillvann han sig kanske främst genom sina flödande, rika utförsgåvor och genom sin stämmas kraft och charm. Hans vinnande, impulsiva tal utmärkte sig genom en ovanlig smidighet. Uttryckssättet kunde vara cirklat och omständligt, men var också alltid späckat med målande bilder och livligt bevakande eller energiskt envisa argument. Till hans ovanliga förmåga att övertyga och ingjuta förtroende bidrog icke minst hans starka, sonora röst, med dess insmickrande och dock fasta, varmt melodiösa tongångar.

Det var tydligt, att Börjesson ända från ungdomen haft en ovanligt stark läslust och att han förmodligen slukat en mängd böcker. Personligen var han mest intresserad för historia, sociologi, nationalekonomi, bibliografi etc., men kanske framför allt för politik och biografier samt för vissa skönlitterära författare. Det var säkert icke många svenska memoarverk han lämnat olästa – och därtill studerade han åtskilliga utländska, speciellt politiska självbiografier. Med ett stort intresse t. ex. för franska revolutionen förenande han en aktningsvärd beläsenhet i den nyaste tidens historia. Han synes i ungdomen ha varit lidelsefullt intresserad för dagspolitiken, vilken emellertid fängslade honom även på ålderdomen, om också icke i samma grad eller alldeles på samma sätt.

Vid unga år var han ju partipolitiskt radikal, på äldre dagar närmast liberal utan att tillhöra något parti. Kanske förblev han då icke ens alltigenom frisinnad; som arbetsgivare sympatiserade han måhända understundom med vissa konservativa synpunkter eller husbondeprinciper. Utrikespolitiskt hade han sedan gammalt ett speciellt varmt intresse för Frankrike, men också för England och naturligtvis även för Finland. På senaste tiden senterade han nog framförallt sådana antidiktatoriska synpunkter, som kommit till uttryck bl. a. i Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning. Trots sin stora arbetsbörda och sin omfattande boklektyr fann han dock tid att dagligen åtminstone skumma flera tidningar. Tryckfrihet, obegränsad tryckfrihet hade i honom en nästan fanatisk anhängare. Han var bl. a. osedvanligt beläst i den svenska tryckfrihetens historia, alltifrån Hans Järta.

Inom skönlitteraturen blevo jämlikt hans temperament och läggning vissa storproduktiva författare hans favoriter. Sådana författare, som i sin produktion söka omspänna sin samtids hela struktur, alla dess sociala strömningar och motsättningar i väldiga verk eller i snabba, mångtaliga skisser och dramer. Han beundrade Walter Scott, Tolstoj, Mark Twain, Victor Hugo och Zola, men framför allt Balzac, Dickens och Strindberg. För den sistnämnde hyste han, som bekant, en snart sagt måttlös veneration, som icke alltid föreföll att vara fullt balanserad. Alla andra svenska författare kommo fullständigt i skuggan; Strindbergs överlägsenhet ville han hävda även i sådana fall, då alla jämförelser borde ha varit meningslösa eller helt uteslutna. Det var dock här närmast en viss envis brist i avvägningsförmågan som gjorde sig gällande. Några luckor i hans grundliga kännedom om Strindbergs person och verk fanns det knappast, åtminstone ej i emotionellt och extensivt avseende.

Med sin kärlek till läsning och studier, sin lust att fördjupa sig i böcker förenade Börjesson ett specifikt, intensivt intresse för böckernas yttre skönhet eller särprägel, kuriösa utseende eller annan individuell märkvärdighet – ett slags intresse, som är utmärkande för den egentlige bibliofilen. Detta sorts intresse kan icke existera och utvecklas utan ett starkt visuellt minne. Att Börjesson redan av naturen begåvats med ett utomordentligt sådant, är otvivelaktigt, men genom hans ständiga, långvariga umgänge med böcker av alla slag blev det just ifråga om böcker uppövat till en hart när otrolig precision och reaktionshastighet. Han behövde i allmänhet blott se en flyktig skymt av en bok för att igenkänna den och strax bestämma dess hemmahörighet ifråga om art och värde.

Som bibliofil var han mer än mångsidig. Han beundrade de tidigast tryckta böckernas (inkunablernas) massiva, med hantverksmässig omsorg och stilfullhet utformade satsytor med deras rikt och konstnärligt utsirade initialer samt myllrande, men med arkitektonisk stränghet tecknade träsnitt, - lika väl som han kunde njuta av den franska rokokons lättare, luftigare och elegantare trycksidor med välplacerade, graciösa vignetter och minutiöst fint utförda kopparstick av honungslen charm. Han förstod att uppskatta Aldus' (i Venedig) vackra kursiv och sällsynt trevliga tryckarmärke (ankare med delfin), Jean Petit's (i Paris) stilrena gotik, Plantin's (i Anvers) ståtliga välskurna, romantiska typer, Elzevirernas (i Leyden) täta, skickligt avvägda satsytor samt Bodini's (i Parma) klar-klara, rena stilskönhet – för att nämna några markanta exempel.

Särskilt fäst var Börjesson vid våra egna märkligare tryckalster från skilda perioder. De äldsta påträffbara äro som bekant från 1500-talet (de fåtaliga svenska 1400-talstrycken synas ju nästan undantagslöst ha fastnat i större bibliotek). Ehuru svenska 1500-tals-tryck med få undantag höra till det raraste, även internationellt sett, som kan förekomma på bokmarknaden, var det ett stort antal olika sådana, som uppspårades och vidarebefordrades av Börjesson. Han var också särskilt intresserad för dem och skattade dem som verkliga klenoder, ur raritetssynpunkt betraktade. De äro ju visserligen icke direkt vackra. Med sina otydliga, liksom mödosamt hopfogade, tysk-gotiska typer göra de ett tungt, mörkt intryck (mörkt är väl oftast innehållet – religiöst, dystert och skrämmande). Men deras ofta starkt tummade blad bära vittne om att de flitigt lästs av våra förfäder, vilka här för första gången kunde studera sitt eget språk i tryck.

Ett speciellt intresse hyste han även för de rara, i Rostock vid närmaste sekelskifte (omkr. 1600) på svenska tryckta böckerna, oftast författade eller bearbetade av östgöten Peter Hansson (Johannis Gothus), med sina kuriösa, icke sällan i både rött och svart tryckta titelblad.

Av de svenska 1600-talstrycken, vilka ju, under inflytande av bl.a. holländsk boktryckarkonst, äro av mer omväxlande karaktär, intresserade honom särskilt de många ståtliga, av Meurer och Keyser tryckta lageditionerna o.a. officiella tryck, riksdagsbeslut, krigsrelationer etc. – den storslagna svårkollationerade Atlantikan icke att förglömma. Att han var väl hemmastadd bland de kuriösa, mestadels mycket sällsynta, med suddig fraktur på oftast dåligt papper tryckta Wisingsborgs-böckerna från 1660- och 1670-talen samt de rara, några decennier tidigare Kalmar-, Linköping- och Åbo-trycken, faller av sig självt. I detta sammanhang kan det erinras om att han hade nöjet att upptäcka ett Dorpat-tryck från 1632, d.v.s. av 2 år tidigare datum än något förut känt. Det gick, dit det borde, till Kungliga Biblioteket.

De eleganta Burchardi-trycken i smal 8:o eller smal 12:o ofta med titelblad i rött och svart från 1600-talet sista år fann han förtjusande, och den då påbörjade ”Suecia antiqua et hodierna” ägnade han ofta ett ingående studium, varvid han särskilt gladde sig vid påträffandet av tidiga, skarpa avdrag av kopparsticken med deras status-betecknande djupa, varma lyster.

I den rikhaltiga svenska 1700-tals-litteraturen var det mycket som fängslade honom, icke minst de talrika och bibliografiskt svårbestämbara Linnaeus-upplagorna. Det var ju under detta århundrade, som den romanska stilen, antikvan, vann alltmer insteg i vårt land för att slutligen erövra ett blomstrande herravälde under den gustavianska tiden. Börjesson var en varm beundrare av de klara, svala, smakfullt avvägda gustavianska trycken, sådana som de frambragtes av Henrik Fougt och andra.

Vad 1800-talets och senaste tidens litteratur beträffar, så var han väl betydligt mer intresserad för böckernas innehåll än för deras yttre, även om han alltid förstod att uppskatta en lyckad och stilfull utstyrsel. Anmärkas kan, att han hörde till dem som sätta särskilt värde på originalupplagor, till dem som helst vilja skåda en omtyckt författares arbeten i de ursprungliga upplagorna i vackra oskurna exemplar med välbekanta tidstypiska omslag, just som de sågo ut, då de först framträdde för världen.

Det är självklart, att Börjesson också hade ett starkt utvecklat sinne för vackra och välgjorda bokband, alltifrån de tunga, rikt blindpressade svinläderbanden med träpärmar från 1400- och 1500-talen, ända till de tjusande, med utsökt sober elegans dekorerade franska 1700-tals-banden av fint kalvskinn eller dyrbar, djupröd, smaragdgrön eller citronfärgad marokäng. Även moderna svenska bokband kunde han skänka full uppskattning, antingen det gällde präktiga, gediget eleganta Hedbergsband eller t.ex. Norstedt & Söners omsorgsfullt, kultiverade förlagsband.

Som den utpräglade bibliofil Börjesson var, samlade han icke blott böcker för att sälja dem. I varje fall spelade hans samlariver understundom in på ett sätt, som ibland kom honom att bortse från eventuella utsikter att sälja med förtjänst eller ej. Mången gång var det för övrigt endast med grämelse och smärta han skilde sig från med möda och uppoffringar förvärvade bokskatter. Någon gång kunde han föredraga att bortskänka dem. Så var t.ex. fallet med en fin serie upplagor av Thomas Morus' Utopia, som han hopbragt från utlandet – samlingen skänktes, åtminstone delvis, till ett bibliotek.

Ehuru icke särskilt språkkunnig, var Börjesson en ytterst flitig, intresserad och skicklig läsare av utländska auktions- och antikvariatkataloger. Knappast något arbete kan väl, om det verkställes grundligt och allsidigt, vara mer ansträngande än att hastigt och med spänd uppmärksamhet, dag efter dag, genomfara otaliga katalogsidor på skilda språk, späckade med namn och siffror, på jakt efter, man vet icke rätt vad, förrän man, kanske helt oförmodat, finner något av intresse, som det från yrkessynpunkt varit oförlåtligt att förbise. Börjesson var en mästare som få i denna sport, som han utövade con amore och med en förbluffande snabbhet och säkerhet. Ivrigt och med spekulativ djärvhet sökte han därpå (ofta telegrafiskt) försäkra sig om de upptäckta, åtråvärda objekten. Denna hans vakenhet, skicklighet och energi förhjälpte honom till många fina förvärv från utlandet. Många rara Linnéböcker erövrades, såsom t.ex. Analecta Transalpina: Epitome commentariorum Regiae Scientiarum Academiae Sveciae 1739-52 (Venedig 1762) från Rom och en kuriös barnbok (c:a 1830) på polska (med Linnés porträtt) från Warszawa (sedan överlåten till dr. Hulth, Uppsala UB), Toréns Kina-resa (med Linnés förord) på franska (men tryckt i Milano 1771) erhållen från Paris. Från Wien rekvirerades ett svenskt praktverk utan like, ”Arx Regia Homliensis” (Tessins ritningar till Stockholms slott i kopparstick) inbundet i ett charmant rött marokängband av Schneidler, dekorerat i nyklassisk stil med Gustaf III:s pärmexlibris, tydligen en gåva från den sistnämnde till Katarina II. Från Tyskland införskrevos många fina inkunabler, flera rara Birgittatryck, Olaus-Magnus-upplagor, Gustaf-II-Adolf-relationer etc. Från England kommo intressanta resebeskrivningar rörande bl.a. Norden, illuminerade medeltida bönböcker, ett intressant Bernadotte-brev etc. I Danmark inropade Börjesson bl.a. för icke länge sedan ett vackert exemplar av originalupplagan (1514) av Saxos krönika med anteckning av Grundtvig samt Til-Landz' ytterst rara Åbo-flora (den senare, eget nog, till ytterst billigt pris).

Om Börjesson alltså förstod att från utlandet förvärva många värdefulla böcker, speciellt vissa rariteter, så är det dock självklart, att han för skapandet och kompletterandet av sitt stora boklager var nödsakad att huvudsakligen anlita de möjligheter till inköp, som yppade sig inom det egna landet. Att han var sällsynt väl skickat att tillvarataga dessa möjligheter, får väl anses vara bevisat – eftersom han med tiden lyckades sammanbringa det största och mångsidigaste antikvariska bokhandelslager i hela Norden. Detta skedde delvis genom stor påpasslighet vid auktioner inom landet, men framför allt genom inköp av många betydande svenska privata boksamlingar. Det var ingen liten procent av salubjudna sådana, som förvärvades av Börjesson, i varje fall kom han i regel i besittning av de största, åtminstone tidvis. Här skall endast påminnas om några särskilt markanta boksamlingar, som han under de senaste 20 åren förvärvade, ofta först efter hård strid med konkurrenter och ibland med uppbåd av syna yttersta disponibla resurser (firmans nästan oavbrutna expansion alstrade givetvis understundom en viss kapitalknapphet, som Börjesson icke ville häva genom att anlita främmande medel och därmed förknippade intressen).

Vid ingången till nämnda period förvärvades till ett mycket betydande pris hovtandläkare Elof Förbergs ståtliga boksamling, som var osedvanligt rik på väl inbundna böcker, såväl standardverk som rariteter. Den omfattade främst böcker av allmänt intresse, praktverk, konst, vitterhet, historia etc. ävensom en enastående fullständig samling Stockholmiana (den sistnämnda såldes sedermera, ytterligare något förökad, för 50.000 kr.). Ungefär samtidigt inköptes handlanden Nils Roséns i Malmö vackra bibliotek, innehållande bl.a. talrika fina zoologiska och botaniska planschverk.

Ett par år senare kommer så generalkonsul Ernst Philipsons ovanligt välvårdade och raritetsrika samling av resebeskrivningar samt svensk geografisk och topografisk litteratur m.m., som inköptes 1922 och bildade grunden till firmans jättekatalog nr 190. Philipson hade tidigare varit en flitig kund hos B & B, och att han sedan sålde sin samling till firman är ett typiskt tecken på hur väl Börjesson förstod att ingjuta förtroende både som säljare och köpare.

Under 1920-talet inköptes vidare bl.a. följande samlingar och bibliotek: Entomologen Felix Bryks ovanligt kompletta och välordnade Linné-samling (stommen till specialkatalogen nr 200, som blev särskilt uppmärksammad av Englands och Amerikas största bibliotek: British Museum och Library of Congress); professor C.A.M. Lindmans, lektor E. Hemmendorffs och professor Jacob Erikssons rikhaltiga botaniska boksamlingar; teckningsläraren John Ekströms fina kollektion av gamla vackra manuskript (därav flera illuminerade); lektor Erik Brates utvalda samling av böcker och avhandlingar rörande nordiska språk; intendenten Nils Personnes stora samling av svensk vitterhet, historia, biografi, dramatik etc. (mycket rik bl.a. på tidsskrifter och småtryck).

Åren 1929-1935 invaderades firmans lager av en formlig störtsjö av böcker genom Börjessons förvärv av ett flertal betydande och ofta tillika oerhört omfångsrika samlingar, på sin tid hopbragta av bl.a. storsamlaren redaktör Waldemar Skarstedt (bibliografi, topografi, historia, biografi, småtryck av många slag), direktören för ostindiska kompaniet Martin Holterman (stor, välbevarad och välbunden samling fransk 1700-tals-litteratur, äldre svenska resebeskrivningar etc., vilken stått nästan orörd på Taxinge-Näsby sedan början av 1800-talet), justitierådet Albert Kôersner (omfångsrik samling juridisk litteratur), bokförläggaren P. K. Wahlström (väldig samling böcker av många slag, alltifrån inkunabler till moderna bibliofiltryck), dr Trana (gammal medicinsk litteratur), länsarkivarien C. M. Kjellberg (historia, biografi, fornkunskap, topografi etc.), överbibliotekarien E. W. Dahlgren (vacker samling, rik på bibliografi, resebeskrivningar, americana, biografi, tidsskrifter etc.), dr. Adam Reuterskiöld (äldre medicinsk litteratur), dr Boberg (fin kollektion av gammal svensk jaktlitteratur), dr Selim Birger (botanik), kyrkoherde Söderstéen (genealogi etc.), biskop Edgar Reuterskiöld (teologi, religionshistoria etc.), hovrättsrådet Lemke (juridik, genealogi etc.), bokförläggaren Isidor Adolf Bonnier (rik samling av vitterhet, autografer, rariteter, småtryck etc.).

Det är väl bekant, att Börjesson 1932 lyckads förvärva Per Hiertas märkliga bibliotek, rikare på gamla svenska rariteter än kanske någon annan svensk samling, som förekommit på bokmarknaden. Efter en så omsorgsfull och pietetsfull katalogisering, som tid och krafter det tilläto, sattes denna samling snarast på auktion, varvid c:a 1/3 dock återköptes av Börjesson för firmans lager.

Svårast att finansiera var kanske inköpet (1934) av generalkonsul Jean Jahnssons väldiga, omtalade bibliotek (i Van Der Noothska palatset), som betalades med betydligt mer än 100.000 kr. Börjesson satte emellertid en ära i att förvärva just denna jättesamling och lyckades ordna saken på förmånligt sätt. Sedan fick han det visserligen arbetsamma nöjet att personligen prissätta större delen av samlingens c:a 30-40.000 nummer, vilka räckte till att helt eller delvis fylla 3 större raritetskataloger samt flera specialkataloger, bl.a. över bibliografi, topografi, konsthistoria, vitterhet, historia etc. Ännu i dag är samlingen icke uttömd.

Under senare tid märkes bl.a. inköpet av det omfångsrika biblioteket på Bergshammar, vilket grundades under 1700-talets förra hälft av friherre J. G. Sack och som till stor del bestod av äldre svensk och i synnerhet fransk litteratur. Ett representativt urval försåldes 1938 av Börjesson till Nordiska Museet, som placerat detsamma i en av Skogaholms flyglar.

Bland specialsamlingar, som förvärvades efter 1935, kunna slutligen anföras professor R. E. Zachrissons betydande samling av böcker och avhandlingar i engelsk språkvetenskap, bokförläggaren S. Fischers utvalda kollektion av modernare tyska bibliofiltryck samt justitierådet Steno Stenbergs omfattande och ovanligt fint inbundna juridiska bibliotek.

Att Börjesson så ofta blev framgångsrik i konkurrensen om betydande boksamlingar, berodde naturligtvis till stor del på den smidighet, skicklighet och energi, varmed han bedrev förhandlingarna om inköp. Men största rollen spelade väl dock hans eminenta förmåga att fastställa en samlings potentiella värde och hans driftiga beslutsamhet att i varje särskilt fall våga satsa högsta tänkbara belopp. Hans stora erfarenhet, outtröttliga intresse och omfångsrika, levande minne satte honom i stånd att på en otroligt kort tid skaffa sig en adekvat föreställning om en boksamlings ungefärliga värde. Detta gällde även de största samlingar. Det kunde hända, att han vid en preliminär granskning av ett bibliotek på tusentals volymer på ett par timmar kunde komma till ett resultat, som sedan nästan exakt bekräftades vid den undersökning och värdering, sektion för sektion och bok för bok, som han lät sin personal verkställa och som kunde taga både hela dagar och hela veckor i anspråk. I varje fall blev det sällan någon större divergens. Liksom rent intuitivt kunde han komma till en säker uppfattning om en boksamlings värde, innan han i verkligheten granskat mer än en liten bråkdel av dess beståndsdelar. Han behövde med andra ord endast taga en kort allmän överblick och ett mycket begränsat antal stickprov för att kunna fastslå en samlings speciella karaktär och draga bestämda slutsatser om dess totala innehåll och värde. Det var alltså icke blott det, att han på en kort stund medhann att iakttaga och i minnet fästa en otrolig mängd detaljer och att han förstod att med ilande fart nedkasta nödvändiga titlar, stödjepunkter och beräkningar på papperet – det märkligaste var hans suveräna förmåga att snabbt och säkert förena och koncentrera intryck och värderingar till en klar helhetsbild och ett väl avvägt slutresultat.

Naturligtvis blev Börjesson ändock icke ständigt segrare på den svenska marknaden i dragkampen om förvärvet av stora boksamlingar. Mången gång blev han t.ex. inte ens i tillfälle att vara med. Liksom andra dådkraftiga personer blev han ofta utsatt för avund och misstroende. Och trots sin enorma vitalitet kunde han ju icke alltid befinna sig på höjdpunkten av beredskap – allrahelst icke i finansiellt hänseende. Dessutom bör det framhållas, att konkurrensen inom landet alltifrån 1920-talet blev allt starkare. Själv hade han stor respekt för flera av sina kollegor-konkurrenter både i Stockholm, Göteborg och Lund. Beredvilligt och generöst erkände han deras stora kapacitet både som köpare och säljare, så snart anledning gavs därtill. – Däremot kunde han icke finna, att danskarna vore att räkna som allvarliga konkurrenter på den svenska marknaden (utom möjligen ifråga om samlingar i nordiska språk – genom sin rika tillgång på isländsk litteratur ha de ju vissa förutsättningar för att härvidlag inta en central position).

Lika driftig som Börjesson var vid anskaffandet av böcker, vid skapandet av ett stort lager, lika skicklig var han i att bemästra och utnyttja detsamma. Redan vid sorteringen och uppordnandet av nyinkomna samlingar visade han prov på en storslagen organisationstalang, även om den oerhörda anhopningen av material understundom ställde honom inför hart när olösliga svårigheter ifråga om placering och utrymme. Att han därvid i sin iver att snarast uppnå resultat kunde pressa sin dock mestadels villiga och intresserade personal till det yttersta, hörde till hans natur, vilken ju ej heller tillät honom att spara på sina egna krafter. Han var för övrigt oftast högst ovillig att förenkla proceduren genom omedelbar makulering av icke gångbara böcker. Visst insåg han själv, att man icke borde spara på allt, men det var dock alltid med synbar motvilja, som han företog utgallringar. Med sin rika fantasi och sitt stora intresse för alla slags böcker hade han lätt för att snabbt utfundera, att en även skenbart värdelös eller osäljbar bok skulle kunna ha en chans i framtiden, om den fick vara kvar. Ofta fick han rätt. – Böcker, som stått orörda på lagret i 20 år eller mer, kunde plötsligt bli efterfrågade. Det kan väl dock vara tvivelaktigt, om vinsten i dylika fall uppväger sorterings- och lagringskostnaderna. Sannolikt icke. Man får likväl icke tro, att han gick alltför långt i sparandet av vad som av mången betraktas som skräp. Ibland kunde han företaga verkliga utsorteringsrazzior, varvid det dock mest rörde sig om dubletter. Hursomhelst, det är ett faktum, att Börjesson skapade Nordens allsidigast sorterade antikvariat, där nästan alla slag av böcker (alltifrån hagiografi ända till apikultur) på allehanda språk ständigt voro representerade, ofta i riklig mängd, och att denna mångsidighet vid flerfaldiga tillfällen visat sig vara en styrka.

Ett exempel på, hur ett skenbart ändamålslöst sparande av gamla tryck kan komma att löna sig, må här anföras. Ända sedan Hammerska auktionens dagar vid seklets början hade det hos Björck & Börjesson hopat sig ett stort lager av C. P. Thunbergs botaniska, zoologiska och medicinska avhandlingar (ett par hundra olika; några därtill i många delar), vilka sannerligen icke ordnade sig själva och som just ingen frågade efter (de saknas ju ingalunda i de större offentliga svenska biblioteken). Börjesson kom så 1925 på idén att med tillhjälp av Marklins utomordentliga bibliografi låta uppgöra en noggrann, specificerad förteckning över dem med engelsk text, och denna sändes så ut över hela världen till kända bibliotek. Det lyckades över förväntan. Särskilt från Amerika och Japan kommo flera stora beställningar, däribland även på kompletta serier, och ett par tusen kronor inflöto som likvid. Dessutom upptogos de med framgång på olika avdelningar i specialkataloger. Allt detta hade ju icke varit möjligt, utan att det sparats många exemplar av varje särskild avhandling. Å andra sidan blev det naturligtvis mer än tillräckligt över av somliga avhandlingar medan andra togo alldeles slut. Det är nu en gång så, att det är omöjligt att i ett antikvariskt lager åstadkomma en fulländad balans mellan tillgång och avgång. Alltid finnes det för litet av somligt och för mycket av annat.

Ett verkligen välsorterat antikvariskt boklager måste naturnödvändigt få en ofantlig omfattning. Björck & Börjessons lager kom med tiden att fylla icke endast hela huset Drottninggatan 62 (källare, bottenvåning, 3 våningar åt gatan om 6 rum vardera, 2 våningar om 3 rum vardera över gården samt två rymliga vindar) utan även en stor källare på Bryggaregatan, en dylik på Tunnelgatan, en 4-rumsvåning på Slöjdgatan ävensom 2 filialer med tillhörande källarutrymmen. Sammanlagt beräknades lagret taga cirka 8.500 hyllmeter i anspråk. Antalet volymer (inklusive småtryck och tidsskriftårgångar) torde ha uppgått och uppgår väl fortfarande till bortåt c:a 800.000. Då det finnes en mängd dubletter och då vissa förlags- och restupplagor föreligga i 100-tals, någon gång t.o.m. i 1000-tals exemplar, så är antalet olika arbeten givetvis betydligt mindre, men torde ändå uppgå till c:a 150.000-200.000, kanske betydligt mer; det är svårt att verkställa en beräkning, som vore tillnärmelsevis exakt.

Att fullständigt uppordna ett sådant lager, att ständigt hålla varje bok på sin plats och vara redo att på begäran omedelbart framtaga den och fastställa dess pris, är naturligtvis i det närmaste ogörligt. Att härutinnan skapa full effektivitet skulle i alla händelser säkert erfordra så stor personal och så mycket arbete, att inga vinster vid försäljningen vore i stånd att täcka kostnaderna.

Börjesson var städse outtröttligt verksam för att i görligaste mån ordna och utnyttja lagret, och man får nog lov att erkänna, att han med de resurser som stodo honom till buds i allmänhet uppnådde bästa tänkbara resultat. Särskild omsorg och möda nedlade han på prissättningen, som han icke gärna ville överlåta till någon annan, utom i vissa mycket begränsade undantagsfall. Visserligen infordrade han ofta upplysningar och förslag av sina underordnade och ställde härvidlag stora anspråk på dem, men det slutliga fastställandet av priset ville han helst alltid förbehålla sig själv. Naturligtvis kunde han icke medhinna all prissättning ensam, men det var nästan ofattbart mycket, som han medhann. Han fick emellertid offra otaliga kvällar och söndagar för ändamålet. Han var angelägen om att icke undervärdera någon bok, men ville å andra sidan hålla sig till rimliga och moderata priser. Det erfordrade en stark koncentration och uppmärksamhet. Flertalet böcker voro honom visserligen så välbekanta till innehåll och värde, att han kunde avverka dem i en otroligt snabb takt, kanske hundra i timmen eller mer, varvid han dock alltid tog skälig hänsyn till exemplarens olika skick och tillstånd. I kritiska fall gav han sig emellertid god tid. Han kunde då gång på gång med spänt intresse genombläddra boken, betänksamt väga den i handen, noga syna bandets och inlagans kondition etc. ända till han skapat sig en bestämd uppfattning om dess värde, vilket ofta skedde först efter det att han därjemte gjort grundliga efterforskningar i vidkommande bibliografier och främmande priskataloger. Samtidigt med allt detta kunde han underhålla en eventuell tillkallad åhörare med ett flödande föredrag om bokens förtjänster, särmärken och proveniens. Mycket betecknande för honom i detta arbete liksom ifråga om andra ärenden var hans förmåga att hastigt växla in från en nästan frenetisk fart och iver till en nära nog kontemplativt stillsam begrundan eller tvärtom.

Börjesson grundade som bekant sin affär 1901 genom att inträda som delägare i Björcks antikvariat, i vilket han inom kort blev huvudintressent, ehuru firman först 1905 kallades Björck & Börjesson. Alltifrån början inrymdes affären i fastigheten Drottninggatan 62 i Stockholm och har sedan dess oavbrutet haft sin hemvist där. Först kunde endast södra butiken disponeras, men snart nog även den norra, kallad ”Nya butiken”. Börjesson synes tidigt ha insett av vilken enorm betydelse det skulle vara för firman att kontinuerligt få behålla detta utmärkta läge mitt på Drottninggatan. Trotsande alla svårigheter arbetade han envetet och energiskt på att trygga sin firmas fortbestånd i detta avseende. Hans bemödanden kröntes till slut med fullständig framgång, i det att han 1922 genom köp blev ägare till hela fastigheten. Undan för undan togos nya lokaler inom densamma i besittning, tills hela huset slutligen (1925, efter den siste främmande hyresgästens avflyttning) kunde disponeras. In i det sista verkade Börjesson för ordnandet av firmans lokalförhållanden. Några månader före sin död igångsatte han en sedan länge planerad ombyggnad. Genom denna sammanslogos de bägge butikerna, varjämte gården överbyggdes. Härigenom skapades en enda sammanhängande och rymlig butikslokal om icke mindre än cirka 250 kvadratmeter. Tyvärr hann Börjesson icke uppleva fullbordandet av denna sista efterlängtade utvidgning och rationalisering av firmans butiksförhållanden.

Vad affärens centrala och konstanta läge haft att betyda för firmans stabilisering och utveckling kan väl knappast överskattas. Det blev lätt att hitta till Björck & Börjesson, som alltid befann sig på samma plats. Större delen av lagret blev koncentrerat till ett och samma hus. Det blev möjligt att utan onödig tidsutdräkt framleta en önskad bok. Börjesson förstod att organisera sitt lager – med specialavdelningar för varje ämne – så, att en oerhörd mängd efterfrågade böcker av alla slag blevo lätt tillgängliga för framtagning eller förevisning. Givetvis är det dock icke möjligt att i ett antikvariat, där lagrets bestånd förändras dag för dag, skapa en ordning liknande den, som råder i ett välorganiserat bibliotek. Att ha varje bok stående på sin exakt bestämda plats är ju mestadels ogörligt i ett stort antikvariat med livlig omsättning, där böckerna ständigt strömma in och ut på ett oberäkneligt vis. Man får understundom vara glad, om man hjälpligt kan så att säga orientera sig fram till den bok man åstundar. Själv var Börjesson en mästare i snabb orientering bland böcker, antingen de voro ordentligt uppställda eller ej. Med sitt starka visuella minne och sin utpräglade, säkra känsla för skilda bokindividers olika karaktär och särprägel var han oftast i stånd att lokalisera och upptäcka en viss bok redan på långt håll, redan genom blott en hastig överblick, om det så också gällde en större, endast ofullständigt ordnad, bokfylld väggyta.

Det var icke endast genom att i sina butiker och å sitt lager utställa och direkt tillhandahålla en väldig mängd böcker som Börjesson bedrev en vidlyftig försäljningsverksamhet. Ett kanske ännu större omfång erhöll hans rörelse genom de förbindelser han postledes inledde och upprätthöll med sina kunder. Redan från första stund började han uppgöra och utsända förteckningar över sitt lagerbestånd och hans katalogutgivande fick med tiden en omfattning, som hitintills icke skådats i Sverige och som gjorde hans firma känd och bemärkt även i utlandet. Från 1901 t.o.m. juni 1941 utgav han cirka 350 tryckta kataloger förutom ett stort antal tryckta cirkulär och maskinskrivna förteckningar. Under första 5-årsperioden, 1901-1905, utkommo katalogerna nr 1-51, omfattande cirka 32.300 boknummer, 1906-1910 utgåvos katalogerna nr 52-87 med cirka 36.500 nummer, 1911-1915 utskickades katalog nr 88-120 med c:a 30.400 nummer, 1916-1920 katalog nr 121-157 med c:a 47.700 nummer, 1921-1925 katalog nr 158-208 med c:a 61.900 nummer, 1926-1930 katalog nr 209-255 med c:a 69.700 nummer, 1931-1935 katalog nr 256-302 med c:a 81.300 nummer och slutligen 1936-(juni) 1941 katalog nr 303-351 (350, som utkom senare, dock frånräknad) med c:a 69.700 nummer. Ett par kataloger (såsom senast 332) utkommo aldrig, men å andra sidan utgåvos några kataloger utan nummer samt åtskilliga fackkataloger i en särskild nummerserie. Allt som allt publicerade alltså Börjesson över 350 tryckta kataloger med sammanlagt cirka 429.000 nummer.

Detta betyder naturligtvis icke, att 429.000 olika böcker (olika boktitlar) skulle ha katalogiserats. Samma bok (om också icke samma exemplar) kan ha förekommit i upp till 50 kataloger eller mer, många böcker ha upprepats i 10-20 kataloger, många i 2-3 kataloger o.s.v. Å andra sidan har det givetvis varit ett stort antal böcker, som figurerat endast en gång, särskilt har detta gällt sällsynta böcker samt utländska tryck.

Att skaffa sig en föreställning om hur många olika böcker, som förekommit i firmans kataloger, är icke lätt. Men om man uppmärksammar och sammanför kataloger och katalogsektioner med samma ämnesval, alltunder det att man med tillhjälp av en sakkunnig överblick gör vederbörligt avdrag för sannolika upprepningar, så kan man nog komma till en ungefärlig uppskattning av antalet olika katalogiserade böcker inom varje grupp. Man kommer genom en sådan undersökning till den slutsatsen, att i följande omfångsrika fack minst nedannämnda antal olika böcker och småtryck katalogiserats: Agrikultur 1.000, Bibliografi, lärdomshistoria etc. 3.000, Biografi, genealogi o.d. 6.000, Botanim (utom Linné) 5.000, Filologi 4.000, Filosofi, psykologi, mystik 4.000, Geologi, mineralogi 1.500, Geografi, resebeskrivningar (utom Sverige) 10.000, Historia (nordisk) 5.000, Historia (utlandet) 2.000, Juridik 4.000, Konsthistoria etc. 5.000, Kulturhistoria, folklore 3.000, Linnéana 1.000, Litteraturhistoria 3.000, Matematik, astronomi, fysik, kemi, teknik 5.000, Medicin 2.000, Militaria 2.000, Musikhistoria, teater 2.000, Nationalekonomi, sociologi etc. 6.000, Naturvetenskap (allmän) 2.000, Restupplagor 10.000, Romater etc. (svenska inkl. översättningar) 15.000, Strindbergiana 500, Svensk litteratur (s.k. vitterhet) 8.000, Teologi, kyrkohistoria 6.000, Topografi, geografi (svensk) 10-12.000, Ungdomsböcker 1.000, Zoologi 4.000. Därtill torde av blandad svensk och utländsk litteratur och mindre omfattande specialfack samt av rariteter ha katalogiserats minst 20.000 olika böcker och småtryck. Tillsammans blir detta minst cirka 150.000 olika katalogiserade tryck. Dessutom ha minst 1.000 manuskript och autografer samt cirka 3.000 olika grafiska blad (vyer, porträtt etc.) katalogiserats, fastän Börjesson blott undantagsvis sysselsatte sig med sistnämnda handelsobjekt.

Det var dock icke blott genom mängden av kataloger (c:a 350 st.) och dessas ovanligt betydande genomsnittsomfång (c:a 1.200 nr per katalog) som Börjesson blev en banbrytare inom svensk antikvariatbokhandel. Även ifråga om katalogernas innehåll, uppställning och redigering kom han att spela en framstående roll. Härvidlag lärde han givetvis mycket av utlandet, närmast kanske av den välorganiserade och starkt utvecklade tyska bokhandeln, fastän han, liksom denna själv, också fick många impulser från engelsk och fransk bokhandelsteknik. Dock förföll han icke till någon efterhärmning utan förstod att giva sina kataloger en viss oförtydbar särprägel, även frånsett deras övervägande svenska innehåll.

Man torde kunna betrakta Börjesson som en föregångsman inom den svenska antikvariatbokhandeln vad beträffar noggrannhet och utförlighet vid katalogiseringen. Någon riktig konsekvens förmådde han kanske därvidlag icke alltid tillämpa. Själv var han kanske för jäktad och måhända även alltför nyckfull för att strängt bemöda sig därom och han kunde icke hos alla sina medhjälpare väcka ett tillräckligt starkt intresse för saken. På det hela taget lyckades han dock genomföra en korrektare och fylligare bokbeskrivning än vad förut varit brukligt inom svensk antikvariatbokhandel. Titlarna började återgivas bättre, bokens olika beståndsdelar (textblad, planscher, omslag, band) angåvos tydligare. Man blev alltmer van vid att i Börjessons kataloger finna uppgifter om böckernas totala sidantal och illustrationer. Särskilt ifråga om äldre böcker lämnades med tiden allt exaktare uppgifter om bladens, respektive sidornas antal, varvid det av moderna bibliografer allmänt adopterade systemet tillämpades. Det vill säga, att numrerade och onumrerade blad och sidor angåvos var för sig, de sistnämnda inom parantes. Att (8), 109, (3) pp. på kortaste vis uttrycker, att boken ifråga börjar med 8 och slutar med 3 opaginerade sidor och att däremellan befinna sig 109 numrerade paginae (sidor), anses ju numera vara tämligen självklart, men det tog lång tid, innan man kom sig för med att allmännare tillämpa detta enkla beteckningssätt. (Ännu 1907 använde exempelvis t.o.m. överbibliotekarien J. M. Hulth en långt krångligare metod i sin Linné-bibliografi. Huru förklarligt är det då icke, att den förenklade metoden haft svårt för att slå igenom inom antikvariatvärlden).

Börjesson var väl personligen mest intresserad för att skildra en boks kondition och berätta om dess innehåll och proveniens. Han hade lätt för att med fyndiga uttryck beskriva ett bokexemplars mer eller mindre friska eller medtagna tillstånd och hans omfattande personhistoriska kunskaper satte honom i tillfälle att tyda många svårlästa namnteckningar och påskrifter. Då han fann en bok tilltalande ville han gärna berätta därom i entusiastiska, ja ofta t.o.m. överdrivna ordalag. Men även om han ibland kanske var väl vidlyftig, så förstod han å andra sidan att giva färg åt sina personliga katalogiseringsbidrag. – Från rent teknisk synpunkt ha Börjessons kataloger nog varit av en viss betydelse. De ha utan tvivel bl.a. hjälpt till att inarbeta bruket av lämpliga termer och förkortningar. Både allmänheten och kollegerna ha i stor utsträckning vant sig vid sådana.

Det kan nog utan någon större överdrift påstås, att av nästan alla olika svenska böcker, som överhuvudtaget förekommit på den antikvariska marknaden under de senaste 40 åren, ett eller flera exemplar förr eller senare figurerar även i Börjessons kataloger, varest de också lätt kunnat hittas, eftersom dessa kataloger mestadels varit översiktligt redigerade med specialavdelningar för olika ämnen. Att man i en och samma firmas kataloger kunnat finna priser på nästan alla svenska böcker har sannolikt haft stor betydelse för utvecklingen och stabiliseringen av hela prisnivån på den antikvariska bokmarknaden inom landet. Börjesson ansåg, att detta borde kunna vara till fördel för alla parter. Men priserna kunna nu en gång blott ofullständigt stabiliseras på en marknad med så starkt spekulativa inslag som den antikvarista. Ofta fick Börjesson erfara, att det kan ha sina nackdelar att vara den som först och fullständigast offentliggör sina priser. Då man på annat håll, där man hade blott små eller kanske alls inga katalogiseringskostnader, utbjöd böcker till lägre priser under direkt hänvisning till Björck & Börjessons högre katalogpriser, kunde han ibland bli ganska irriterad. På det hela taget var han emellertid stridbar och generös nog att hylla parollen ”Leve konkurrensen!”

Sin mest betydande insats som katalogutgivare torde Börjesson ha gjort genom sina omfattande och systematiskt indelade specialkataloger, som oftast voro de första och största var och en i sitt slag på den svenska marknaden. Han nedlade en oerhörd möda och energi på att göra dem så fullständiga och användbara som möjligt. Detta tog mycken tid i anspråk och medförde ofta kostnader, som knappast fullt ersattes. Det var ju icke blott att taga böcker direkt från hyllan – det gällde också att komplettera från annat håll. Då han t.ex. utarbetade katalog nr 190 (svensk topografi) nöjde han sig icke med att låta katalogisera de stora specialinsamlingar i ämnet han inköpt. Nej, dessutom gick han igenom ”Svensk bokkatalog” och andra uppslagsböcker och sökte anskaffa vad som fattades på det egna lagret, vilket bl.a. medförde en vidlyftig korrespondens med förläggare och utgivare i landsorten. Dessutom genombläddrades tillgängliga delar och årgångar av tidsskrifter och samlingsverk såsom Vetenskapsakademiens handlingar (I:a serien), ”Svenska landsmålen”, ”Botaniska notiser”, ”Läsning för folket”, ”Geologiska föreningens förhandlingar”, hushållningssällskapens handlingar, diverse hembygdstidskrifter, ”Ny illustrerad tidning”, ”Skånska samlingar”, gamla kalendrar etc. etc. på jakt efter uppsatser rörande speciella orter och områden. Dessa specialuppsatser placerades sedan som extrakt på respektive avdelningar i katalogen, som därigenom fick ett betydligare rikare om också icke väsentligt mer ”lönande” innehåll. På liknande sätt förfors vid framställandet av specialkataloger i botanik, historia, genealogi, zoologi etc. Oftast blev det tillfälle att utöka vissa avdelningar med en hel del utländska arbeten. För firmans anseende torde flera av dessa specialkataloger ha spelat en stor roll. De uppmärksammades även i utlandet och bidrogo bl.a. till spridandet av svensk vetenskaplig litteratur, både den äldre och den nyare.

Alltifrån början av sin verksamhet ådagalade Börjesson en utomordentlig förmåga att komma i kontakt med nya kunder och att behålla dem som en gång vunnits. Med många boksamlare och biblioteksmän kom han i direkt beröring och lyckades i allmänhet genom sitt brinnande litteraturintresse, sin medryckande personliga värme och sin raska, beslutsamma arbetstakt att ingjuta förtroende och sympati. Många av dem frågade honom till råds och gåvo honom uppdrag, som han beredvilligt sökte fullgöra, vilken möda de än kostade. Med de flesta av sina kunder kom han emellertid blott i skriftlig kontakt och då främst genom sina kataloger men även genom talrika specialofferter, som väckte intresse på de mest skilda håll. Även i utlandet förvärvade han en vidsträckt och framför allt representativ kundkrets. Många av grannstaternas och de stora kulturländernas förnämsta bibliotek blevo så småningom hans stadigvarande kunder. Flera av de stora utländska biblioteken, som först anlitat honom blott som leverantör av antikvariska böcker, övergingo med tiden till att rekvirera även nyutkommen svensk litteratur från hans firma. Exporten av nya svenska böcker till Tyskland, England, Ryssland, U.S.A. etc. ökade under normala tider år från år.

Sin vidaste kundkrets inom Sverige erhöll Börjesson genom sina s.k. realisationskataloger, upptagande böcker i nya exemplar till nedsatta (eller annars mycket låga) priser. Även på detta område kan han betraktas som en föregångsman. Ingen annan har med sådan energi, konsekvens och uppfinningsrikedom bearbetat detta område. Han var den första, som i större utsträckning sålde restupplagor direkt till allmänheten, och i viss mån behöll han ledningen under hela sin levnad, även om det med tiden uppstod många betydande konkurrenter. Redan under sina första verksamhetsår gav han årligen ut realisationskataloger med cirka 200 nummer, undan för undan ökades antalet till 500, efter 15-20 år var antalet uppe i c:a 1.000 och under senaste åren omfattade dessa hans kataloger c:a 2.000 nummer. Naturligtvis upprepades många böcker år efter år – men årligen var det också många nyheter. Ständigt kunde Börjesson presentera fler olika restupplagor än någon annan firma. Däremot uppstodo grossister, som hade ett betydligt större antal exemplar av vissa restupplagor – till försäljning, huvudsakligen åt andra affärer. Men som försäljare till allmänheten bibehöll Börjesson försteget.

Det är ju en egenhet för vårt land att ett så stort antal böcker så snart (ofta redan efter ett par år) upphöra att röna normal efterfrågan i allmänna bokhandeln och måste utbjudas till nedsatt pris. Realisationen äger ju i allmänhet först rum i bokhandeln, men blott tillfälligtvis och endast under kortare perioder. Det ständiga tillhandahållandet av prisnedsatta böcker har här i landet, trots alla protester, blivit förbehållet antikvariatet, varjämte på senare tid även speciella bokrealisationsaffärer uppstått. Börjesson blev, som sagt, tidigt intresserad för de prisnedsatta böckerna och betraktade det som en av sina förnämsta uppgifter att kunda tillhandahålla ett stort urval av dem. Hans firma vann härigenom en särskild populäritet och blev känd i mycket vida kretsar. På detta sätt vunnos också många nya kunder för det rent antikvariska lagret. Börjesson satte stort värde på den kontakt med de breda lagren, som vanns genom tillhandahållandet av de prisbilliga restupplagorna. Bland dessa fanns ju alltid många böcker av berömda författare och många förträffliga specialarbeten. Börjesson ansåg sig verka i folkbildningens tjänst, då han arbetade för spridningen av desa böcker. Det beredde honom en särskild glädje att göra reklam för de arbeten, som han betraktade som speciellt värdefulla.

Handeln med restupplagor spelade även ekonomiskt sett en stor roll i firmans verksamhet. Cirka en fjärdedel av omsättningen torde tidtals ha fallit på restupplagorna. Förtjänsten var kanske relativt större tidigare, då konkurrensen inte var så stor. Särskilt lukrativ blev väl restupplageshandeln endast i undantagsfall. Med den masspridning av realisationskatalogerna, som Börjesson med rätta ansåg nödvändig, blevo omkostnaderna mycket höga. Och hur skicklig Börjesson än var att välja objekt, kunde han dock naturligtvis understundom begå misstag. Ibland var för övrigt valet icke fritt – för att komma över vissa gångbara böcker var det ofta nödvändigt att också samtidigt övertaga ett antal mindre lättsålda. Börjesson brukade emellertid icke heller på detta område försumma några gynnsamma tillfällen – mången gång var han t.o.m djärvt spekulativ. Så t.ex. då han för c:a 100.000 kr. förvärvade restupplagan av Lindmans Bilder ur Nordens Flora. Det var ju ett mycket stiligt och populärt verk, men då det redan under åratal utbjudits till en stor allmänhet och funnit vägen till nästan alla då tänkbara avnämare, kunde det synas tvivelaktigt, om verket till ett blott obetydligt reducerat pris skulle kunna ytterligare avsättas i betydande mängd inom rimlig tid. Börjesson lyckades emellertid därmed och inhöstade en avgjord, om också ganska moderat vinst – men först efter ett intensivt arbete med cirkulär och katalognotiser, som presenterade verket på ett delvis nytt sätt för en delvis ny publik.

Om Börjessons verksamhet som förläggare vill och kan jag icke närmare redogöra, eftersom den huvudsakligen inföll före den period, under vilken jag kom att stå honom nära och fick en direkt inblick i hans göranden och låtanden. Det är ju allmänt bekant, hurusom han under ett tidigare skede med sina serier ”Sociologiskt bibliotek”, ”Berömda böcker” och ”Berömda filosofer” lade upp en förlagsverksamhet av ganska storstilad art, som han dock på grund av bristande tid och väl även till följd av bristande rörelsekapital aldrig kom att fullfölja. Mer än för de flesta förläggare var det ett utmärkande drag för honom att i främsta rummet söka utgiva böcker, för vilkas författare han hyste en personlig uppskattning. I hans serie ”Berömda böcker” återfinner man t.ex. flera av de författare i världslitteraturen, som voro föremål för hans särskilda sympati och beundran: Balzac, Dickens, Anatole France, Hugo, Mark Twain m.fl. Att han åtog sig utgivandet av några av Strindbergs arbeten var uppenbart framför allt en hjärtesak för honom – tanken på förtjänsten, som väl i flera fall heller ej blev så överväldigande, kom tydligen först i andra rummet. Sporadiskt utgav han även arbeten av några mindre bekanta svenska författare, främst av vänskap för dem, ibland utan förhoppningar på någon omedelbar vinning. Däremot är det klart, att han ifråga om praktiska handböcker o.d. i första hand undersökte, om de kunde bli inbringande eller icke. Och i allmänhet föredrog han, såsom affärsman, givetvis att förlägga böcker, som kunde antagas lämna en skälig eller helst god förtjänst, men han ville gärna att de samtidigt i ett eller annat avseende skulle vara tilltalande för honom personligen.

Ehuru Börjesson bedrev en betydande affärsverksamhet, har det ju funnits gott om affärsmän, vilkas transaktioner varit av större mått och omfång än dem han handhade. Däremot har det kanske icke funnits många, som frivilligt burit på en tyngre och mer slitsam arbetsbörda..

Ett stort antikvariat har utan tvivel ett mer detaljrikt lager än någon annan slags affär. Antalet olika varor (böcker) räknas ju i många 10.000-tal och det är en grundligare åtskillnad på dem än i någon annan bransch. De äro oftast olika bokstav för bokstav, men kunna å andra sidan sammanföras i grupper, dock först efter en besvärlig, mer eller mindre ingående analys av titel och innehåll. Värdet beror visserligen här, liksom på andra områden, på tillgång och efterfrågan, men den verkliga tillgången, som här ofta har en slumpartad karaktär, är i allmänhet svår att utröna, och efterfrågan, som kanske blir uppenbar först efter vidlyftiga sonderingar, kan på förhand oftast blott gissningsvis bestämmas. Att skapa, handhava och utnyttja ett väldigt antikvariatlager är sålunda förenat med ett snart sagt oändligt arbete. De ständiga inköpen, som äro nödvändiga för lagrets vidmakthållande, äro förenade med invecklade, arbetsamma inventeringar, jämförelser och beräkningar. Sorteringen och uppordningen av böckerna blir aldrig fullkomlig, vill aldrig bli ens tillnärmelsevis slutförd. Katalogiseringen, som ständigt ställes inför nya uppgifter, vill aldrig bli riktigt à jour. Att alltid i tid uppmärksamma och begagna alla möjligheter till försäljning av varje särskild bok är ett ouppnåeligt önskemål.

Att allt detta arbete, att alla dessa arbeten, för vilkas fullföljande det erfordras ständigt nya avgöranden och beslut, står under en enhetlig ledning är givetvis i hög grad nödvändigt för att det hela skall kunna fortlöpa någorlunda utan alltför stora luckor, stagnation och inkonsekvenser. Det kunde dock tänkas, att vissa medhjälpare skulle kunna få arbeta relativt självständigt efter erhållna direktiv utan att detta vore till förfång för firmans helhet. Börjesson var emellertid en chef, som högst ogärna ville släppa ifrån sig bestämmanderätten ens ifråga om de obetydligaste ärenden. Han ville själv se allt, själv handlägga allt i detalj, avgöra allt ensam. Såsom hans firma var beskaffad påtog han sig därigenom en orimligt tung arbetsbörda, som han aldrig var i stånd att helt avverka, hur otroligt mycket han än, relativt sett, medhann. Han formligen rusade från det ena göromålet till det andra, även rent bokstavligt, ty han förflyttade sig oftast halvt springande från den ena lokalen till den andra. Klartänkt, raskt kombinerande och nästan allvetande i sitt fack, som han var, kunde han i de flesta fall träffa avgöranden med en osedvanlig snabbhet – men han besatt, såsom redan tidigare antytts, också samtidigt, eget nog, förmågan att betänksamt dröjande fördjupa sig i sådana ärenden, som fordrade en grundligare behandling eller som tilldrog sig hans särskilda personliga intresse.

Mängden av skiftande detaljer, som Börjesson påtog sig att dagligen personligen handlägga, var enorm. Hans förmåga att bemästra denna mångfald, att hastigt avverka otaliga arbetsuppgifter var märklig, men ännu märkligare var kanske den intensitet och det koncentrerade intresse, som han ägnade varje ärende, även det minsta. Han kunde ena stunden fördjupa sig i en fråga, som om den vore det viktigaste av allt, för att i nästa ögonblick ägna ett helt annat ärende en lika stark uppmärksamhet. Hans sinnen och intellekt besutto en nästan virtuosmässig mottaglighet, skärpa och rörlighet. Det var icke lätt för andra att följa med. Det var så mycket han ville ha gjort nästan på en gång. Han kungjorde sin vilja och utdelade sina order med en obönhörlighet, som kunde verka despotisk, men underlät sällan att samtidigt åskådligt och vältaligt motivera sina synpunkter och beslut. Ständigt ivrig att utdela nya uppdrag gav han sig knappast tid att erkänna vad som redan utförts, även om han lade det på minnet och vid ett oväntat tillfälle senare kunde visa sin tacksamhet. Så stark och obändig var hans verksamhetslust, att han icke allenast syntes hylla satsen, att ”svårigheter äro till för att övervinnas”, utan att han även tycktes anse, att i de fall då sådana saknas, böra de skapas – för att man ska ha något att bemästra. Faktiskt syntes han ibland ha funnit ett nöje i att göra en ask krångligare än den egentligen var. Vid vissa tillfällen kunde han härigenom driva underordnade till en viss håglöshet och uttröttning – men annars besatt han en utomordentlig förmåga att ingjuta intresse och sporra till arbetsiver. På arbetsplatsen alstrade han gärna en atmosfär av spänning och nervös brådska, som omväxlande verkade både eggande och deprimerande. Allt efter affärernas gång brukade hans sinnesstämning hastigt slå om; ena stunden kunde den präglas av en mörk oro som verkade hotande, den andra an en ljus optimism, som åtminstone tillfälligtvis skingrade molnen och lättade trycket. Även då han var som mest hetsad och hetsande svek honom sällan hans sinne för humor och en rätt anbragt humoristisk anmärkning kunde oftast räkna på hans förståelse och verka förlösande. Hans personlighet var icke litet komplicerad med både irriterande och stimulerande drag, präglad av både skärpa och värme, kall beräkning och generositet.

I sitt arbete var han på sätt och vis suverän, men också ständigt jäktad och jäktande andra. Tiden ville aldrig räcka till för honom: han arbetade hela dagarna, han arbetade om kvällarna, om söndagarna, så länge krafterna stodo bi – och de räckte långt. ”All rörelse är rytmisk” heter det och lär så vara enligt naturens lagar. Så också med en människas arbete, som icke alltid kan fortgå i samma takt, oavbrutet. Hos Börjesson voro emellertid intervallerna färre och kortare än hos de flesta. Han kunde visserligen emellanåt söka avspänning någon aftonstund i sällskap med glada och språksamma vänner, men eftersom han då själv alltid blev starkt aktiv som intensiv lyssnare och i synnerhet som ivrig debattör, så torde vilan i realiteten därvid icke ha blivit så stor. Någon egentlig semester unnade han sig, så vitt jag vet, aldrig. Om han någon gång tog sig en ledig dag på sitt lantställe, så använde han den nog mest för att fundera över något problem, som stod i samband med arbetet. Satte han sig någon gång på ett tåg, så var det mestadels i avsikt att bese någon boksamling och att återvända med nästa lägenhet. Ibland kunde han väl företaga något längre resor (till Göteborg, Malmö, Köpenhamn och Helsingfors etc.), som det hette, för rent rekreationsändamål, och gärna i sällskap med någon mer eller mindre aningslös god vän, men väl framme i t.ex. Köpenhamn kunde han icke avhålla sig från att besöka den ena bokhandeln efter den andra på jakt efter uppslag och inköpsobjekt m.m. Det var mycket han kunde hinna med på sådana ledighetsturer, vilka f.ö. alltid voro av kortaste varaktighet – en dag eller två i den främmande staden var maximum. Någon kostföraktare var han visst icke, men om han vid enstaka tillfällen släppte sig lös, så var det mer skenbart än reellt. Tankarna förblevo säkert i grunden alltjämt vid arbetet och dess uppgifter.

Att Börjesson med sin uppdrivna och nästan pausfria arbetstakt icke kunde undgå att understundom tröttas är klart, men han besatt en förvånansvärd förmåga att ignorera och övervinna sina trötthetskänslor. Ofta tycktes han vara färdig att stupa av överansträngning och fortsatte dock oförtrutet med sina mångfaldiga göromål. Hur tyngd av mödor och bekymmer han än var, tvekade han dock sällan att med frejdigt mod och oförfärad arbetsglädje ge sig i kast med nya problem och uppgifter, som syntes honom av vikt för firmans fortbestånd och utveckling. Denna ovanliga vitalitet flammade ofta upp ännu under hans sista levnadstid, då han låg till sängs i en tärande och förlamande sjukdom. Han mottog dagligen rapporter och diskuterade dem med en intensitet som ibland syntes mer trötta den friska deltagaren än honom, den till döds sjuke. Så småningom sveko dock krafterna, hann föll allt oftare i dvala och till slut tog tröttheten alldeles överhand.