Minna Canth.
f. 1844 d. 1897.
Konturer af hennes lif och författarverksamhet.

Helsingfors
Työväen kirjapaino, 1900

Företal

Efterföljande uppsats skrefs egentligen som text till Minna Canths porträtt i tidningen Brand's Julnummer för 1899, men kom försent, för att hinna tryckas. Att jag nu utger den utvidgad i brochyrform, sker på fleres uppmaning. Då jag sett de tusentals panegyriker som fylla bibliotekens hyllor, har jag tänkt att denna skrift äfven skulle vara berättigad. Den framträder endast med anspråk att vara ett referat af några af Minna Canths arbeten och jag skulle vara högst nöjd om den i någon mån kunde väcka nitresset för läsning af Minna Canths till svenska öfversatta böcker. De fel, både i formelt och annat hänseende som vidlåda uppsatsen, kunna delvis förklaras af min ringa kunskap i finska språkett och de, då och då återkommande, halftimmas fristunder, under hvilka manuskriptet tillkommit.

Uleåborg d. 1:a Maj 1900.

B. [Karl Börjesson]

Minna Canth

Det är lätt, då man nedskrifver Minna Canths biografi, att finna jemförelser i liknande författareöden inom den nordiska litteraturen. Hon och tvenne andra litterära personligheter, har bildat en säregen triologi i denna litteratur därför att deras yttre tragiska lefnad satt ett outplånligt intryck på det bästa de skrifvit.

I sin starka längtan efter sanningen eller begär att rifva ned det gamla som står i vägen för det nya äro de påfallande lika, för att nu få några exempel, August Strindberg och Knut Hamsun. De senare ha dock trampat den litterära boheméns törnbeströdda stig, midt uppe i kultur och storstadsluft. Utan tvifvel har detta frambragt en mera lättlynt syn på »de stora frågorna» och personerna i deras böcker, ressonera oftast om dem med samma bkymmerlösa ton som på sin tid Murger's student-vagabonder.

Hos de förre är däremot det djupa, tunga allvar med hvilket de behandlat lifsspörsmålen, det som skänkt deras verk mycket utöfver dagens och årets intresse. Deras böcker ärou sammanlagda ett väldigt nödskri, som vill göra sig hördt för världen, påminna.den om att långt borta i öster, norr eller väster lefver en stor ande, som befarar tyna bort i ensamhetens förfärliga, tärande mörker.

Den förste, normannen Kristian Elster, som gifvit oss de oförgätliga arbetena »Farlige folk», »En korsgaeng», »Solskyer» m. fl., Var efter en brytningsfull ungdom, genom en ekonomisk nyck, dömd att lefva som jägmästare uppe i nordligaste Norge, å ett af dessa himmelshöga fjäll och i en af de stugor, om hvilka han själf säger: »der er en örkenvild ensomhed over dem, som forfaerder den, der ikke er vand til at se menneskehjem lige under braeernes og fjeldlyngens enenmarker». En jägmjjstares lif i denna del af. Norge lär vara en kedja af svårigheter. Om vi därtill lägga den sjuklighet, som under alla lifvets facer förföljde Elster, så har vi motivet till hans inåtvända obarmhertiga pessimismen. Många års förskräckliga pina gjorde honom till en ojemn stridsplats där hans önskningar, att få lefva och älska, såsom endast en äkta diktare kan åtrå, brottades med den öfverhandtagande känslan af oförmåga att komma ett fjät framåt. Hade ej lungsoten i tid gjort slut på denna rysanvärda tillvaro, så hade Elster nog gått samma beslut tillmötes, hvilket med Arne Dybfest's öde blandat malört i den glädjebägare Norges litteratur kunnat tömma för dess enastående framgång under 80-talet.

Den andra, svenskan Hilma Strandberg, såg sitt lifs morgondroppar slås i spillror, inom en omgifning som allt annat än passade för henne. Hennes första litterära hungerperiod såsom telegrafist ute vid öde västkusten, blef en envig med de smilaktiga och andligt hopkrympta menniskor, sysslan förde henne samman med. Efter den friskt realistiska skissamlilngen »Västerut», däri hon står långt öfver flere manlige kamrater inom »det unga Sverige», följer en tioårig period i fullständig tystnad. Men det återseendets glädje, som endast hennes namn på en ny bok uppväckte hos.en mångfald af litterära beundrare, slog om till en känsla af rysning, då man fick en bit af det hemskt långa, lidandes historia »Den nya världen» talar om.

Den tredje, finskan Minna Canth träffades under det hon skref sitt första skådespel »Murtovarkaus» (inbrottsstölden) af ett hårdt slag, som med ens grusade hennes förhoppningar om en jemn lifskamp, där hon i lugn och ro kunde komma till freds med sina tankar. Då dog hennes man och hon stod där ensam, i saknad af medel att försörja sju små barn. Sjuk och tröstlös, med vanvettet trängande sig inpå henne, kom snart det åttonde till världen, ett litet pris Finska litteratursällskapet gaf henne, räckte minsann ej till bröd åt åtta hungriga barnamunnar och derför tvangs hon vända sig i från litteraturen och börja en praktisk verksamhet, som garnhandlerska i Kuopio. Nu hade hon kunnat stanna där, tänker man, blifvit en beskedlig medborgarinna, som hade åtvunnit »allas aktning» genom att i frid och resignation kämpa för sina barns lifsuppehälle, Men inom henne växte Alltmer, kärleken till de små och undertryckta i samhället; begäret, att stå som en af de främsta bland dem som förde deras talan, blef henne tillslut öfvermäktigt. När så dagens nervretande köpslående med pedantiska borgarekäringar och halffulla bönder nått sitt slut, fann man henne vid skrifbordet under nattens ensamma timmar, för att på papperet nedteckna de lifsbilder hon så ypperligt och sannt skildrat,. samt tankar hvilka sedan funno form i hennes skådespel, dessa som väckte tusentals slöa hjärnor och hvilka utgjorde stoff för långvariga, mestadels hetsiga diskussioner.

I en dylik kälkborgerlig omgifning, där beundrans sol äckligt lyser på den som tiger och jamar med, de öfriga, men lämnar den fågelfri som vågar säga en enda tanke hvilken går utöfver dess eget strängt linierade förstånd, verkade Minna Canth, de tjugo sista åren af sin lefnad.

* * *

Efter »Murtovarkas» skref fru Canth ett idylliskt sommarstycke »Roinilantalossa» (I Roinila gård), hvilket än i dag spelas med stor framgång.

Nu kom den period, hvilken skulle bilda vändpunkten i fru Canths lifsåskådning och blifva bestämmande för hennes framtida författareskap. Redan såsom ung mor, hade en sak stått nästan klar för henne: underklasskvinnans svåra ställning och hennes uppgift i den sociala striden. Men denna åsikt fick sin fulla mognad och styrka, först då ett ifrigt studium af arbeten af Stuart Mill, Buckle, Spencer, Taine, Brandes, Bebel m. fl. knäckte de sista resterna af tvifvel, hvilket hängde kvar från en i allo kristlig och konventionelt snedvriden uppfostran. Till dessa kommo såsom en störtflod, mängden af de rika och fruktsamma tanker, 80-tals litteraturens stormän buro fram och som, i olikhet med , många andra författare, hos Minna Canth flöto samman i ett program, som hon aldrig, ej ens under inverkan af tillfälliga lynnesriktningar, svek. Redan 1886 kunde hon nedskrifva här nedan citerade ord: »Det är ej någon lättsinnig omstörtningslusta, utan det hårda, allvarliga lifvet, som manar kvinnan och arbetaren till krig mot samhället, sådant det nu är. Och då orsaken ligger djupt, skola de ej heller veta af någon återgång eller reaktion, innan de hunnit sina sträfvandens mål. Ingen hänsyn till »bestående förhållanden», »historisk utveckling» eller »politisk klokhet» kan nödga dem att fortfarande uthärda orättvisor, såframt dem ej gifves rättighet att genom deltagande i lagstiftning söka omgestalta dessa förhållanden och att såsom faktorer inverka på den historiska utvecklingens gång,» Klarheten i dessa rader visa, att den sociala frågan för henne tagit fast form och gestalt. I denna klarhet stå henne Anna Charlotte Edgren-Leffler mycket nära, men det märkas snart den stora skilnaden mellan en verldsdam, som i sin eleganta salong konstruerat de typer hon skildrar och en som på nära håll studerat parias lif, mera våldsamt gripits af de fattigas öde, därför att hon, fastän i annan form, oftasr delat deras fattigdom och släp.

Det kan i hennes här efterföljande arbeten märkas, huru tendensdiktningen blef en oundviklig följd af programtroheten.

I olikhet med öfriga finska författare*), hemtade Minna Canth mestadels sina typer, från stadsproletariatet, ty därigenom bjöds henne ett tillfälle att visa verkningarne af det samhällsonda, hon satt som sitt mål att bekämpa. Hon ville göra mer, än endastskildra lif och lynnesstämning; - orsakerna till den skriande fattigdomen och allt det onda den förde i släptåg, var för henne en hufvudsak att söka utreda.

*(Med dessa må ej förblandas de svenskskrifvande, som representeras af Tavaststjerna, Paul, Lübeck m.fl.)

Men trots tröstlösheten om en förbättring, hvilken liksom med mening sätter sin prägel på flera af hennes mest betydande arbeten, feamträder rikedomen på sunda reformtankar, inplockade här och där små repliker, kanske mer än hos någon svensk författare, August Strindberg i några af hans arbeten undantagen. Ellen Key's yttrande att fru Canth i detta fall »sådde med skäppan i stället för med handen» slår förträffligt in, men om i detsamma skall ligga något tvifvel om dess nytta, så bör man endast tänka på att häri låg 80-tals litteraturens stora betydelse, dess revolterande oppositionslusta hvilken ställde allting upp och ner för förvånande och gapande, trogna hopar. Ja det var nog ibland dess enda medel, att få alla sofvande vakna och lära dem tänka. Och därför tillgifves så gärna allt, som vid en eftertids granskning befunnits öfverdrifvet.

Det var egentligen »Arbetarens hustru» som förde fru Canth's namn utöfver Finlands gränser. I detta drama, - så pass bekant att det är onödigt upprepa dess innehåll - gisslar hon skarpt lagarnes vrånghet, de orimliga religiösa begreppen, kvinnornas skefva ställning i sammhället samt männens dryckenskapslast. Kvinnan, i »Arbetarens hustru» är den undertryckta och lidande parten, på hvilken alla svårigheter hopas. Hon har litet hopsparda pengar, gör sig illussioner om ett godt hem, fattar tycke för en karl, som ser bra ut och som folk talt godt om, gifter sig helt tanklöst, blir så småningom beröfvad allt hvad hon och hemmet eger, känner sig, bedragen, utstött och förnedrad; får till hemarbete en väf, hvilken mannen stjäl och köper bränvin för, blir själf beskyld för tjuf, dör af brist och förtviflan. Då mannen fått veta denna sista händelse, ropar han till sin supkamrat: Kom, nu gå vi till krogen! Och därmed har författarinnan satt en spets på handlingen, hvilken oundvikligt sticker läsaren. Man kan hafva skäl antaga, att »Arbetarens hustru» var en protest mot öfverdrifterna i andra delen af »Giftas», som en tid förut utkommit, I den senare är »han» den marterade, i den förra »hon».

I.några andra af fru Canth's arbeten kan äfven mellan raderna, läsas ord, som tydligen äro adresserade till August Strindberg.

Af detta drama hoppades fru Canth mycket, ty hon bar i det fram sin starka oppositionskänsla mot allt möjligt ruttet inom det bestående sammhället. Hennes förhoppningar slogo ej fel i alla hänseenden; bland annat blef skådespelet framfördt 1886 å Nya Teatern i Stockholm och uppväckte där, om icke bifall, så i stället långvariga debatter och stor beundran. Detta uppförande blef äfven historiskt märkligt för Finlands litteratur det var det första finska skådespel, som blifvit framställt på främmande scen.

Under tiden hopade sig ovädersmolnen kring Minna Canth, hemma i Finland. Redan innan »Arbetarens hustru» utgafs hade hon syndat förskräckligt, genom att läsa upp radikala böcker för ett antal ungdom, hon samlat omkring sig i Kuopio. Med ofvan nämnda drama, var dock måttet rågadt och betecknande är hvad hon själf yttrar, att den tiden fanns uppenbarligen ingen värre menniska än hon i Finland. Händelsen urartade sig till en afspegling af »det går an dramat» 1839 i Sverige. Föräldrarne förbjödo sina barn besöka Minna Canth's hem; fromma menniskor uppdiktade och utbredde de orimligaste historier om henne, man beklagade hennes stackars barn, som hade ett slikt vidunder till mor; vännerna föllo i från den ena efter den andra och det »kräfdes öfverhufvnd ett visst moraliskt mod hos dem som vågade kännas vid henne».

Minna Canth's åsikter visade sig dock till mängdens förvåning icke vara några såpbubblor. Hon lemnade striden för tillfället - icke såsom segrare, ty hon led materielt på den, men med större klarhet om sin egen bestämmelse.

* * *

Efter »Arbetarens hustru» följde »Bland fattigt folk». Skildringen väller sig fram trög och jemn liksom ville den egga uppmärksamheten hos läsaren; det är inget diktverk, snarare ett slags referat men gör ändock ett obeskriftligt lefvande intryck. Undantagandes Geijerstam's »Fattigt folk» vet jag ingen svensk bok, som påtagligare skildrar, den lägsta parias strid för lifvet. Det är den fattigdom som breder sig ut bland tusenden, i de landsändor hvilka långa tider blifva drabbade af missväxt. Det är genuin finsk fattigdom, som skapar sjukdomar och permanent tungsinne, tillintetgör arbetskraften och släcker själfständighetskänslan, där den en gång funnits.

Pessimismen i boken är rent demonstrativ, liksom i »Arbetarens hustru». »Ingen bryr sig mera om de fattiga» - det är de talande ord, hustrun berättelsen ofta upprepar. De känna dessa bägge människor, hvilka sammanfallande ekonomiska omständigheter drifvit intill hvarandra, att de äro dömdå till undergång. Mannen har varit arbetslös hela vintern och hustrun försöker förgäfves tigga litet bröd, uppger hoppet därom, och barnen drifvas då till att stjäla bröd af grannarne. Den långa sysslolösa dagen, försöker man sofva bort, men så tas enda sängen i pant för ogulden hyra. När så allt synes som förlorat, får mannen arbete, men dessförinnan .dör minstabarnet, af hungertyfus och symptomen till vansinne hos hustrun, framkallade af olyckor och svält, blifva däraf öfvervägande och hon föres bort till dårhuset lämnande kvar de olyckliga öfvergifna barnen.

I berättelsen framhäfves äfven välgörenhetens – denna uppfinning hvarmed öfverklassen försöker, vända skenet af sin hjärtlöshet ifrån sig – totala oförmåga att ens något så när hämma fattigdomen. Många gånger får hustrun springa, innan hon får arbete, - tänk hvilken nåd - arbete två dagar i veckan mot 50 penni om dagen, men först efter en grundligt, förnärmande undersökning, om »föregående lefnadssätt» skall gifva henne rätt svälta ihjel på detta modärna sätt eller utan förödmjukelse. Hon träffar på hemvägen en som tillhör samma olyckliga kast, och hör, huru klara orden komma:
- Får ni inte hjelp af kommunen?
- Två koppar spannmål ge de i veckan åt min man till brödföda, men ingenting åt mig eller barnen. Du är ung, du må arbeta, säga de. Men Gud välsigne, när man inte får arbete, fast man skulle be på sina knän. Inte har jag i förtid vandrat ut på tiggeri; jag försökte hellre lida och blifva på ett ställe, i vår ria där i skogen. Och jag lade mig och barnen alla kvällar att sofva med en ständig hunger. Men när döden redan var nära att komma, så måste man slutligen lemna sitt bo. - - -

Jag har med flit anfört denna lilla passus. Det var 15 år sedan den skrefs, men icke kan någon påstå, att den har upphört att tjena som norm, för milliontals liknande exempel nu. *).

*(Det säges, att fattigdomen är i »proportionellt aftagande». Aha, der har vi det! Om för tjugo år sedan, antaga vi, en million menniskor om året ledo hungersdöden, så drabbar den nu endast 999,000. Tänk, hvilket framsteg, att notera för våra sociologer och riddare af katedern!)

Slutraderna i boken, en scen från mannens arbetsplats, vill jag här anföra:

Holpainen gräfde under balksluttningen, men ofvanför voro karlar, som höggo sten. De voro alla unga och stora gyckelmakare.
- Hej, Holpainen, kom hit litet! Ropade de en gång där uppifrån. – Hvad är det? Ropade Holpainen tillbaka och såg upp.
Nå, kom nu!
Holpainen gick litet tveksamt dit till dem.
- Det får du. Tag och ät!
- Hvad är det? Stengrus?
- Ja just. Se så, ät nu och krusa inte.
- Tig du. Hvem äter sådant?
- Duger inte ärtsoppan åt drängarna? Så menade ju de der herrarne, då de gåfvo oss åttio penni i dagspenning, att när de få bröd, så kunde de äta grus till sofvel.
- Håll då till godo dermed, ni, som just hugga det, sade Holpainen och gick tillbaka till sitt arbete.
- Det skola vi göra! Och ät du af den dy, som du gräfver upp från jorden. Men låt den först smälta i munnen, svälj inte ner den frusen, du kan få ondt i magen.
- Ha, ha, ha, skrattade de andra.
Holpainen brydde sig inte om att svara. Med ryggen krokig arbetade han, högg spaden med kraft i jorden och kastade upp en hög af mull. Hvar gång han böjde sig, brakade byxorna bak. Hålen blefvo allt större, luften kändes kall mot huden.
Från huset vid Harjula porten hördes tid efter annan en skrikande stämma, ibland sträf och djup, ibland gäll och klagande. Barnen derinne tystnade då och då vände ögonen bort från skrubben. Qvinnorna upphörde med sitt arbete och lyssnade. Och långt omkring hördes denna röst, öfver ängarne och åkrarna änga till landsvägen och upp till hvarje ställe i gården. Och alla andra klagoljud upphörde så länge i vårdanstalten, de sjuka glömde sina plågor och barnen sin hunger, de trätgiriga sina bittra tankar. Ty i detta enda skrik fick hvars och ens ångest och vånda sitt uttryck, och det kändes då lättare i deras bröst.

Om man ej visste, huru litet nytta en dylik bok gör bland den klass, som lefver i lyx och öfverflöd, skulle man önska att den kunde undantränga den romanolja som årligen flyter i stor mängd och som rinner bort lika omärkligt, som den kommit. Men sorgligt nog, dömes oftast den skönlitteratur, som fordrar att blifva tagen på allvar, att ligga oläst. Det är dock den framtiden tillhör.

* * *

Länge hade jag önskat få se ett finskt skådespel uppföras. Om denna önskan ej blef uppfyld genom ett besök på finska teatern, där Ida Aalberg, i fenomant intresse, oftast ger den finska dramatiska konsten hvad alla utländska scener skulle få betrakta som en stor nåd att få emottaga, är jag ändock mycket tacksam mot de vänner, hvilka en kuslig oktober-afton bjödo mig ut till arbetarnes teater, där Minna Canth's ännu ej till svenska öfversatta stycke »Kovan onnen lapsia» (olyckans barn) skulle uppföras. Detta drama, som skrefs under färskt intryck af de förföföljelser fru Canth utstått och med en afgjord antipati till Finlands öfverklass, blef efter första representationen 1888, förbjudet och finska teatern hotades med indragning af sitt statsanslag, om pjesen flere gånger uppfördes.

Aldrig lär det häller ha varit en sådan storm på en finsk teater, som denna premiérafton, där uteslutande öfverklassen till sista plats fyllde salongen. En del af kvinnorna gräto, en del t. o. m. svimmade, ett så öfverväldigande intryck gjorde dramat; men då några händer lyftes till applåder, tystades de genast af ett förfärligt mummel från alla sammhällets stödjepelare, hvilka nog ej anade skådespelets innehåll.

- - -

Vi löpa förbi någa grändgator, allt under ett piskande regn slår oss i ansigtet, och om en stund skymta vi en envåningskåk, vid hvilken en flämtande gaslåga kämpar mot blåsten. Några ögonblick därefter ha vi placerats af ett hundratal armbågar öfver en gård och upp i en trång trappuppgång, där vi börja frukta för vår tillvaro, så hiskligt trångt är det. Redan i förstugan ha vi känt oss främmande; ej ett enda svenskt ord höres och man ser förundradt på vännerna när de tilltala oss på svenska – det är man tydligen ej van vid här. På några minuter är den rätt stora salen fyld och man placerar sig på långa bänkar utan ryggstöd – det är för dyrt och skrymmande att ha ryggstöd i en arbetarnes möteslokal. Det hela förefaller till en början som ett allmänt möte, en föreställning som man ryckes bort från, när den rullgardinsliknande ridån flyger gnisslande upp, accompagnerad af finnarnes starka »hyvin»-rop. Scenen, hvilken frivilliga händer å lediga stunder timrat ihop och målat kulisser till, är ej vidare illusorisk och det på många händer ovana utförandet bidrager ej häller tatt göra pjesens innehåll förståeligare eller dess verkan starkare, än blotta läsningen af densamma.

I första akten föras vi in i ett torftigt arbetarehem, där hustrun sitter och vaggar det yngsta barnet, hvilket ligger för döden. Under flere månader hade mannen saknat arbete och pengar till bröd hade ej funnits på länge, ännu mindre till medicin åt det sjuka barnet. Men så började ett jernvägsarbete i närliggande by. Kapitalisterna begagnade sig af de usla tiderna, gaf arbetarne en lön, som ställde dem i valet att svälta utan eller under arbete. Oroligheter utbröto ch det kom till allvarliga sammandrabbningar, där arbetarne gång efter annan öfverföllo herrarne. Det är efter ett sådant uppträde, tvenne arbetare kommo inrusandes i ofvannämnda hem, ropande att de äro förföljda af gendarmer. De gömmas å en vind; och efter ett fruktlöst letande försvinna gendarmerna med husets yngsta son, en spjufver, som leder dem på villospår till en i närheten liggande lada. Under denna deras expedition, uppstår mellan de flyende samt mannen och hustrun ett samtal därvid mannen förevisar ett recept på medicin till den sjuke, hvilken dock kostar sex mark att erhålla. Hustrun klagar öfver att de hvarken sett bröd eller pengar på många dagar. Detta gör ett mäktigtintryck på en af de flyende, Topra-Heikki, hvilken går sin väg, under löfte att när han kommer igen skall han ha med sig bägge delarne. De undkomma gendarmerna genom att rida bort med deras hästar, hvilka stå väntande utanför.

Utrymmet hindrar mig från att utförligare skildra de följande scenerna. Emellertid spelas andra akten i en skog, där vi se de flyende sitta på en tufva spelande kort och bredvid ligger en arbetare, hvilken lider af religionsgrubbel och oupphörligt får »syner». Snart bryter från fjerran fram ett eldsken, som lyser upp hela skogen. De öfriga blifva ytterst upprörda, vilja skynda bort att släcka elden, men hindras af Topra-Heikki. Denna, en kraftig österbottnare, hvars hela utseende sjunger om helsa och styrka, har fattats af leda vid arbetarnes usla lif och han beslutar att på ett eller annat sätt hämnas på arbetsgifvarne. Därtill är han förälskad i en ung flicka, som har ett stort sinne och djupt medlidande för de fattige. Han beslutar nu att med henne lämna landet för att ute i Vestern börja ett nytt lif. Lika snabb i sina handlingar som beslut, sättar han eld på en gammal ockrande bondes gård, efter att ha stulit några tusental mark därifrån. Vid ett möte i skogen med fadern till det sjuka barnet gifver han denne en del af pengarne. Emellertid har den ofvannämnde religiösa arbetaren följt med ett samtal mellan de bägge, som planlagt branden och oroad af samvetskval, går han till myndigheterna och angifver mordbrännaren. När han återkommer till skogen, är Topra-Heikki sysselsatt med att uppgöra en reseplan, tillsammans med den unge kvinnan. Båda blifva bestörta då läsaren omtalar sin angifvelse och härefter uppstår en dispyt mellan de bägge männen, däri den förre försvarar sina handlingar och brännmärker de öfriga arbetarne som fega, görande orätt mot sig sjelfva, då dessa ej resa sig att förgöra den härskande klassen. Men hans österbottniska blod rinner öfver bräddarna i dispytens hetta, och om en stund har en revolverkula sträckt angifvaren till marken.

Sista akten spelas åter i arbetarens hem. Mannen kommer hem med bröd, medicin och pengar, men i glädjen ser han ej det som under tiden inträffat i hemmet. Han radar upp sedlarne på bårdet. Hustrun, som misstänker hvarifrån de äro komna, förebrår honom hans handlingssätt. Det utbryter en ordstrid dem emellan och något berusad, som mannen är, höjer han sin näfve för att slå till, då hustrun i en handvändning drar af täckelset som höljer barnets lik. Mannen sjunker ned i vanmakt och det uppstår en hemsk, allvarlig tystnad, som plötsligt afbrytes af Topra-Heikki och hans fästmö, hvilka komma för att säga adjö. Det inträffade fördröjer dem i den tilltänkta flykten och om en stund inträder ortens länsman, med svit. Mordet på den religiösa arbeten, har blifvit ett andra »corpus delicti» mot Topra-Heikki, som tages i förhör och efter flere försök till nekande, påträdes fotbojor och handklofvor. Under tiden får vederbörande syn på de utbredda sedlerna och följden blir äfven familjefaderns häktning. Före häktningen uppstår dock en dispyt mellan länsmannen och Topra-Heikki, däri den senare med stor sarkasmen, kastar ut sina anklagelser mot klassamhället. Replikerna komma skarpa och uddiga; med en oförliknelig bitterhet smula de sönder hvarje tanke på att arbetarne skulle ha några moraliska skyldigheter mot förtryckarne och när han föres ut, dömer han dessa till undergång, då arbetarne lärt sig tillvarataga sina intressen.

Denna sluteffekt, då fader, påträdd handklofvar, står med nedböjt hufvud betraktande barnets lik, är af en så hjärtegripande verkan att säkerligen intet modernt sorgespel har något liknande att uppvisa. När ridån därefter går ned får de i förtviflan och sort tillintetgjorda kvinnorna och barnen, breder sit ut öfver åskådarne en förstummande, nedslående tystnad, som om en stund afbrytes af de väldiga applåderna, hvilka från hundradetals starka arbetarenäfvar i tio minuters tid skakar salen. Men det är framförallt Topra-Heikki och hans unga kvinna, man ropar fram, det är den räfst de i hvarje ord från scenen anställt mot samhället, som man önskar sentera.

Pjesen, som långt efter förbudet glömts bort af myndigheterna, fäste för några år sedan uppmärksamheten på sig, då den framfördes i Tammerfors och där sista gången den uppfördes, hyllades med en jättestor röd krans af arbetarne i staden.

* * *

Den storm som rasade ut mot Minna Canth efter detta skådespel, besannade ännu en gång för henne, de gamla orden: Ingen är profet i sitt fädernesland. Allt hvad hon förut skrifvit misskändes och begabbades, tidningsprässens koppel skällde i korus flere år efteråt och det lilla fåtal vänner hon egde kvar vände sig snart ifrån den riksbekanta ervolutionären. Därtill kom sorgen öfver en dotters död, söndersargande ekonomiska svårigheter samt boykott från förläggarne. Bland annat sysselsatte sig denna tid med ett vågadt jettearbete, att öfversätta Georg Brandes Hövedströmninger på finska 1 ½ del lär hon ha hunnit med, då förläggaren bröt öfverenskommelsen under påverkan af präster och pietister. Alla dessa svårigheter tryckte emellertid hennes krafter. Först några år efteråt reste hon sig och skref då ett antal dramer *). Det egentligen sista, som flöt ur hennes penna, var en protestskrift mot Ellen Keys' »Missbrukad kvinnokraft» och »Kvinno-psykologi.» I rätt häftiga ordalag, som dock röja ett betydligt missförstånd, går hon till rätta med Ellen Key, hvilken hon misstänker som affälling mot kvinnosaken.

*(Hvilka i literärt afseende äro af hög rang.)

En dag i Maj 1897 slocknade detta lif, efter en 53-årig tillvaro. Erkännandet i sin helhet, kom först efter döden. Ingen tidning tvekade att i långa dödsrunor teckna hennes lif och enigt var medgifvandet, att med henne hade Finlands främsta författarinna gått bort.

Tusentals menniskor samlades till begrafningen, hundratals ombud representerade en mångfald af föreningar landet rundt; likaledes några hundratal kransar, talade ett vackert språk om den stora sorg som hennes död framkallade.

* * *

Det är ej vår sak att framleta de konstnärliga felen i Minna Canth's diktning. Dessa äro mycket framträdande men oftast färre än hos mången »stor» författare, hvars yttre och inre lifsförhållande haft en mera harmonisk prägel. Hennes dramer röja ibland svåra tekniska felaktigheter och karaktärsteckningarne lämna oftamycket öfrigt att önska. Men då böra vi också betänka, att hon var en alltför stor beundrare af samhällsproblemens diskussion i litteraturen, och att detta äfven hindrade henne att mejsla sina figurer eller anordna sitt stoff så att det passade en förfinad smak. Hon var framförallt realisten, som griper sina typer direkt ur lifvet och framställer dem utan vederbörlig slipning vid skrifbordet. Denna kärlek till sanningen hindrade henne från att falla in i pjunkig sentimentalitet eller att pådikta dramats personligheter annan glans, än den deras direkta uppträdande framkallar.

Långt efter sedan det mamsellprat, som idunsdamerna importerat i nordens litteratur dött bort i brits på näring, skall nog ibland proletariatet minnas den kvinna, som med åsidosättande af eget väl, modigt hissat den röda fanan i litteraturen.

Och när det nya, ungdomens, socialismens sekel rinner in, talande om evig vår och nya segrar, skola vi ej glömma dem, hvilka rifvit ned det som annars hade kunnat hindra vår fria blick: - samhällslögn, auktoritet och religion.